thethegoingbackblogg: maj 2009

Söndag i maj. 2009. Brännande hetta. Egentligen borde det vara vinter i Uruguay, för två veckor sedan var det vinter i Uruguay. Tjock jacka, sockor, brasa –vinter. I Uruguay. Nu är det säker 35 grader varmt. Saker är inte som de borde vara.

Väntar. Utanför det lilla kulturhuset i Barros Blancos. Väntar på att klockan ska bli två, att någon med nyckel ska komma, väntar på Godot. En motorväg i fjärran, en siren, någon hamrar. Vissa träd hann blir bruna under vintern, den där vintern för två veckor sedan, tappa sina löv. Vissa blommor har slagit ut på nytt. Lila, ljusgula blommor. Ett stort fält, det lilla kulturhuset av betongblock. På en mur: ”Y ke importa ser poeta o ser basura?”

Väntar. Sand i örat. Erinran om gårdagen, cykla längs strandpromenaden. Bada, simma i klart kallt rent vatten. Bräckt vatten, perfekt mix av flod och ocean. Dyka under ytan, minnen av andra simtag under ytan. Östersjö-bad, kallt klart rent vatten. Bardomsbarn, förra sommarens bad, nattbad, St Olofs holm-bad. Tänker på gårdagen, springa i sanden, leka kull med 6-åringen, kasta boll med nallebjörn. Dubbelvikta av skratt, starka, stärkta av bad. Svalkande vind.

Väntar. Scenen knakar, hoppas inte jobbiga hunden kommer. Vända huvudet eller inte, soltrött, mer knak. Tato såklart, Jonatan. Kulturhusgranne. Rakat huvud, 14 år nu. Hej, puss, vad gör du? Hej, puss, väntar. Ingen kommit än? Okej, hej. Sneglar mot grejerna vid dörren, kamera-dator-stativ göms i tygkassarna. P är övertygad om att det är Tato som brutit sig in i kulturhuset, stulit. Säkert är det han, men…..

Brännande sol. Väntar.
. .